Vi skulle ha en sporttävling i skolan, och jag tänkte: ”Det här klarar jag inte, det är för svårt.” Men så några dagar före tävlingen började jag tänka på en sång i den bok vi sjunger ur i kyrkan:
Med Kärlek vägen vandrar jag,
I dag det är en helig dag.
Ej mer jag känner fruktan svår,
Blott Guds närvaro kring mig rår.
Min glädje evigt skall bestå,
I dag med Kärlek vill jag gå.
(Minny M.H. Ayers, nr. 139)
Jag fick tanken att jag kunde be med den sången hela tävlingen. Och istället för ”med Kärlek vägen vandrar jag”, kunder jag ersätta ”vandrar” med ”springer”, ”hoppar” eller ”kastar”. Den idén hjälpte mig. Hela bubblan av dystra och rädda tankar jag haft bara sprack.
Plötsligt försvann alla de tankarna. Och jag visste att jag kunde lita på att Gud skulle vara med mig varje steg på vägen.
Medan vi tävlade fick jag ont i fötterna och benen. Men sedan kom jag ihåg att jag sprang och hoppade med Gud. Först var det svårt. Men när jag fortsatte att be försvann allt obehag. Och jag klarade mig bra.
Nästa dag längtade jag efter att fortsätta tävlingen. Jag visste att det gjorde det samma om vi vann eller förlorade. Jag skulle fortfarande ha Gud med mig, och han skulle ge mig den förtröstan jag behövde för löpningen. Jag bad varje dag, och det var lätt och roligt att vara med i hela den tävlingen och all annan sport hela terminen.
Nu tackar jag Gud efter varje lopp för att han gör mig så glad och lycklig. Jag brukar tänka ungefär: ”Tack, Gud, för allt Du gör!”
